Usch. Kan känna din förtvivlan.
Vet precis hur du känner dig. Man älskar sitt barn så oerhört mycket. Och det gör så förbannat ont, ända in i själen av att en person som bör älska detta lilla mirakel lika mycket som en själv inte gör det.


Så jävla ont gör det. Det finns inte ORD till att beskriva den känslan. SORG & FÖRTVIVLAN... Det är de orden som skulle kunna beskriva känslan, men ändå är det inte tillräckligt...


Emellanåt gav personen en hopp om förändring men lika snabbt som hoppet infann sig försvann det igen.  

Känner för dig och känner med dig. 


 
Idag känner jag en oerhörd stor stolthet över både mig & Liam.
Han är mitt ALLT och jag är hans ALLT.



Allt detta har gjort mig så förbannat STARK. Det finns inget verkligen inget som knäcker mig!


Låter kanske klyschigt men det är deras förlust. Det går aldrig att dra tillbaka klockan. Det är deras val. Tiden som gått förlorad kommer aldrig igen. Och det är upp till oss att uppfostra våra söner till dom bästa män som finns. Det är vi som finns där för dom och det vet dom. Vår belöning kommer att komma, den dagen våra älskade ungar säger; TACK mamma, du har alltid funnits där för mig. Du gjorde ditt bästa och jag älskar dig!


<3