Hade jättesvårt att somna igår kväll. Mycket tankar & funderingar.
Tanken på att lillen kanske inte vill prata om sin pappa med mig för att han kanske inte vill göra
mamma ledsen tog över helt & jag kände både förtvivlan & skuld.



Minns själv hur det var för mig när jag var liten när jag var hos min sk. pappa.
Ville ju inte säga pappa till honom för jag hade ju min pappa hemma. Och OJ vad skäll jag fick om
jag råkade kalla honom vid namn. Så det blev -Du- istället.



"Pappa" var ju ingen vi pratade om hemma. Han hörde ju bara av sig i perioder. Och framförallt då han skaffat ny tjej.


Minns en gång då jag inte ville äta upp maten hos honom. Då la han mig över sitt knä drog ner mina byxor & smiskade mig. Var inte alls gammal då. Runt 2 år kanske.



Är uppriktigt sagt glad över att saker & ting blev som det blev.
Att min far inte har haft större inflytande i mitt liv.


Han satt ju inne för mordförsök för några år sedan. Han satt på samma ställe som en bekant härifrån Partille. Träffade denna kille på krogen nått år efter detta och han berättade då för mig att han suttit inne samtidigt som min far. Givetvis började jag ju att fråga en massa. Som svar fick jag då att jag inte skulle ödsla tid eller tankar på honom för han är en skitmänniska. Detta säger liksom en utomstående till mig... Dom orden vägde tungt vill jag lova!

Men sa iallafall till min lilla kille vid frukosten att han får gärna prata om pappa med mig. Som svar fick jag; Men pappa är inte här mamma!

Så nu droppar jag skulden & lägger det åt sidan. Känns mer som om att det är för han är ingen speciell för honom. Sorgligt men sant. Ordet pappa säger honom ingenting, för han vet liksom inte vad en pappa är.

TakeCare!