Ja... Det är nu ganska precis 1 år sedan Liams såkallade far beslutade att "gå under jorden"... Han var helt onårbar fram tills November förra året, då han behagade höra av sig när han trodde att jag varit med hans fd. bästa vän... Då passade det! Även fast jag skickat typ 100 sms om vad han tyckte jag skulle säga till sin son som frågade efter honom dagligen. Men nej inget svar på dom...



Gör fortfarande förbannat ont när jag tänker på det!




Och att jag ens nu överväger ett umgänge är egentligen helt fuckat då jag borde hävda min rätt till enskild vårdnad i en rättsal istället.



För det är faktiskt det jag har rätt till!!!






Liam har träffat sin far under 15 minuter detta året. Han var välkommen hit både i Julas & på Liams födelsedag.
Men det sket han blanka fan i.




Finner fan inga ord.




Kan heller inte förstå hur han kan engagera sig i någon annans unge samtidigt som han skiter i sitt egna.




Hur har man hjärta till det liksom?